måndag 4 februari 2013

Informatörens infall: Utesluta eller inkludera

I somras skrev jag ett inlägg här på bloggen under rubriken Informatörens infall: Viljan att leva. Sedan dess har infallen lyst med sin frånvaro, men nu har ett nytt dykt upp. Här är det.
 
För den här texten vill jag ta utgångspunkt i den rapport som tankesmedjan Magma nyligen presenterade. Rubriken för den var De pratar finska över huvudet på mig.
 
Det är klart att det är viktigt att man pratar samma språk för att förstå varandra, men förståelse handlar om så mycket mera än det. Det är inte alls säkert att två människor förstår varandra även om de har samma modersmål. Människor pratar ständigt över huvudet på varandra eller förbi varandra.
 
I det allt mer utbredda expertsamhället ökar den här risken. För ju mera en människa specialiserar sig och ju mera hon avgränsar sig inom det område hon arbetar inom desto mera fjärmar hon sig från verkligheten, och desto större blir avståndet mellan den så kallade experten, och den hon ska hjälpa och betjäna.
 
Genom det språk vi använder kan vi antingen utesluta eller inkludera andra människor.
 
Den professionella jargongen riskerar att utesluta just de människor som den är tänkt att betjäna. På Psykosociala förbundet säger vi bland annat att vi ska motverka stigmatisering. Om någon för ett år sedan hade pratat om stigma och stigmatisering med mig hade jag undrat; Vad tusan pratar människan om?
 
Så jag gjorde en liten undersökning bland en del bekanta om vad de vet om begreppen stigma och stigmatisering. Det visade sig vara i stort sett okända begrepp.
 
Hur ska man kunna få människor att avstå från något de inte ens vet vad det är? Orden fördom och stämpling säger ju dessutom mycket mera vad det handlar om.
 
Varför förresten motverka någonting? Det är att arbeta i en negativ riktning. Att arbeta för tolerans och acceptans är att arbeta positivt. Att motverka är att utesluta, att acceptera är att inkludera.
 
Människor är väldigt snabba på att döma andra. Man läser eller hör om någon som gjort något som uppfattas som brottsligt eller annars avvikande. Och genast fäller man domen, utan att veta något om bakgrunden, utan att överhuvudtaget känna den här människan, och utan att tänka på att man ofta sparkar på någon som redan ligger.
 
Hur skulle det vara att någon gång ibland komma ihåg det bibliska talesättet att den som är utan synd eller skuld må kasta första stenen?
 
Vi stämplar också människor som missbrukare eller brottslingar. I själva verket finns det inga missbrukare, men det finns människor som missbrukar. Det finns inga brottslingar, men det finns människor som begår handlingar som andra uppfattar som brottsliga.
 
Vem har gett dig eller mig rätten att döma en annan?
 
Var medveten om att när du vädrar dina fördomar mot en annan människa säger det ingenting om den andra människan, men det berättar en hel del om din människosyn.
 
Kan det vara så svårt att acceptera att människor är olika, och att det är precis som det ska vara? Det är inte de som är annorlunda som är onormala, det är de som tror sig vara normala som är onormala.
 
Innan vi går ut i världen och missionerar om att motverka fördomar eller att verka för tolerans och acceptans bör vi gå till oss själva. Det är alltid där det börjar. Och fråga; Hur ser jag på människor som avviker från det jag uppfattar som normalt? Med mitt språk och mitt sätt att vara, utesluter jag andra eller inkluderar jag dem?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar